Spring

Spring

”Logaritmera x2 genom att böja verbet avoir i konjunktiv samtidigt som du mäter din vilopuls och rabblar cellens alla delar på engelska. Svara med tre gällande siffror.” Stressen ligger som en tung, blöt filt över läxböckerna på skrivbordet och jag får precis exakt ingenting gjort. Till slut ger jag upp. Jag snörar på mig skorna, ropar att ”jag är strax tillbaka!”, smäller igen dörren och springer ner så fort jag kan för alla trapporna. Ute på gatan är det kallare än jag trott, men det gör ingenting. Jag drar in den kyliga, krispiga luften i lungorna och tar några försiktiga steg. Sedan tar jag sats. Och så springer jag.

Mitt huvud svämmar över av anteckningar och scheman och tankar och kom-ihåg-lappar, men för varje steg jag tar lämnar jag en del av kaoset bakom mig. Det är som om allt trassel i hjärnan reds ut och sorteras upp, en knut per hundra meter. Och efter sisådär en kilometer kan jag inte tänka på någonting över huvud taget som inte har med löpningen att göra.

Så jag tänker på allt runt omkring mig. Allt som händer nu. Jag tänker på håret som slår i nacken, på de nakna armarna som inte längre har någon gåshud, på himlen som börjar färgas rosa och på träden vars löv blivit gula. Det enda som hörs är mitt flåsande och de regelbundna stegen mot gruset. De bildar en ljudbarriär och det känns som när man ska starta med ett flygplan. Utanför låter det, men inuti är det tyst.

Efter ungefär två kilometer börjar det bli jobbigt, men inte outhärdligt. Jag bara fortsätter, fast besluten om att orka. Bortom träden skymtar kiosken, och jag vet att då är det inte långt kvar till koppartälten. Jag går på vilja och beslutsamhet. Efter ytterligare två kilometer släpper den jobbiga känslan och jag flyger fram på den smala stigen. Fast än att jag är långt ifrån snabbast känner jag mig oövervinnligt snabb just idag. Lätt. Smidig.

Fler har tänkt som jag, och jag är långt ifrån ensam i spåret. Men det gör mig ingenting, de andra finns inte. Bara jag finns. Och jag finns så himla mycket, för jag kan känna hur vartenda andetag river i mig, hur varenda steg tär på vaderna och låren, och hur den kyliga vinden smeker mina kinder. Jag finns kanske mest i hela världen, och den känslan behövs så himla mycket när man känner att man håller på att förlora sig in i ekvationer, franska verb och naturuppsatser.

I sista backen pressar jag mig det hårdaste jag kan, jag kämpar för att orka hålla samma tempo. Förut klarade jag det inte, förut var jag tvungen att sakta ner sista biten. Men nu orkar jag. Jag trycker ifrån i benen ända tills jag känner hur marken börjar plana ut, och jag kan andas ordentligt igen.

Hela vägen hem springer jag. Jag spurtar sista femtio metrarna innan jag stannar helt, böjer mig fram och sätter händerna på knäna. Stänger av runkeeper och andas andas andas. Kollar resultatet och ler för mig själv. Rekord.

Smilla Luuk, 16E